Efter ett samtal med vänner blev jag lite ledsen av något som jag tycker har kommit upp gång på gång. Jag satte mig ner för att skriva ner och försöka få ord på varför jag var ledsen. Det som jag skrev kändes ganska riktigt för mig, men pga tidigare KBT kunde jag ändå ifrågasätta tankarna bakom mina känslor. Så jag pratade om det med min pojkvän, och det gick helt fantastiskt! Han gav mig direkt tid för att prata, han lyssnade på mig och han kom med intressanta synsätt, kommentarer och frågor. Det kändes som att vi kunde förstå varandra.
Ibland blir jag imponerad av hur duktig min pojkvän är på svåra samtal. För det är inte alltid så lätt att veta vad man kan säga när någon annan pratar ut om något viktigt.
Ikväll känner jag mig älskad, viktig och hörd. Och det gör mig lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar